Krönika: ”Lycka och välbefinnande är inte en produkt”

Christian Haglund.
Christian Haglund.
Foto:Anna Engström

Jag blev indoktrinerad, dock till en relativt låg grad, att lycka låg i materiell konsumtion. En del värden hamnade bitvis i skymundan kan jag till viss del konstatera genom personlig insiktsåterblickning. 
Nu har jag gjort en drastisk förändring vad gäller konsumtion och köpbeteende. 
Märk väl: jag är väl medveten om att jag inte har eller tar mig rätten att döma människor som köper de varor de faktiskt köper. Mitt uppvaknande kom på lämpligast vis: frivilligt och inifrån. Vi vet ju alla att det sällan är vettigt att påtvinga eller predika nya värderingar till medmänniskor - det oftast leder till det motsatta. Vi ogillar när nån säger åt oss vad vi ska göra, vi vill njuta av livet, och med gott samvete.

Ett stort inledande steg för mig att skala ned på konsumtion och samlande var när jag sålde av min dvd-samling på 5000 titlar. Jag kom till en punkt då jag insåg att ägandet av saker skapade oftast mer bekymmer och tankeverksamhet. När väl filmerna var sålda blev det betydligt enklare att skala ned och göra mig av med annat. Blev själv förvånad över hur genuint skönt det var att kunna ge bort något som jag själv tyckte om. 
Men som jag ofta hävdar är det svårt det är att leva som en lär fullt ut, att vara genuin till hundra procent och stå fast vid sina principer. Att sluta köpa kläder har jag inte lyckats med nämligen (även om jag gör det sällan). Men tänker att kläder är hyfsat nödvändigt ändå. Har ju ett ansvar mot alla människor som tvingas se mig, då kan det vara bra att se anständig ut.

En förklaring till att det konsumeras friskt tro jag ligger i att vi blir matade med olika idealbilder, reklam och intryck från sociala medier. Samtidigt vill jag tro att bilder inte har den makten över oss människor. Egentligen, hur kan bilder göra så starkt intryck på oss? Men sedan slås jag av, efter att ha läst Ljung, diverse drömsymbolik-böcker och arketyper att det finns en djupt rotad kraft från bilder som är svår att värja sig från. 
När folk pratar om vikten av ”rätt” märke som signal för status eller framgång känner jag att kunde inte bry mig mindre. Vi jagar mestadels meningslösa produkter som bäst fyller ett tomrum. Max tre månader kan materiella ting ge oss tillfredsställelse enligt viss forskning. Det kanske går lura systemet genom att köpa en pryl varje månad? I så fall riskerar vi att hamna i ett beroendemönster där jakten blir på nästa pryl. Är det så att vi är fast i kapitalismens klor som vill hålla befolkningen upptagna med annat, likt en dimridå för det som är viktigt på riktigt? Hur det än må vara med det, min övertygelse är att när en ligger på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv är chansen minimal att en häver ur sig: ”mitt liv är bortkastat, jag skulle köpt mer prylar”. Det räcker gott som anledning för mig.



Jag har aldrig varit bortskämd eller levt ett lyxliv, men vissa fundamentala saker tog jag för givet. Idag känner jag tacksamhet över att jag är väldigt lyckligt lottad att ha ett hem, äta mat varje dag och omge mig med underbar familj och vänner. Nu är det så befriande, det spelar ingen roll vad för produkt som lanseras, det lyckas aldrig fånga mitt intresse. Idag tänker jag: ”behöver jag verkligen den? Är den verkligen livsnödvändig”? Jag vet att lycka och välbefinnande handlar om andra värden i mitt liv.

Christian Haglund