Krönika: Mening eller lycka?

Foto:Anna Engström

Detta är en inre dialog med mig själv. Som vanligt vet jag ingenting, men att få sätta ord på tankar kan vara befriande och uppfriskande. 
Jag funderar på vilket som är mest värt att sträva efter: lycka eller mening? Jag börjar alltmer starkt tro på mening. Om vi har en mening så kan vi säkerligen lättare uthärda livets utmaningar och lidande genom att alltid ha fokus och veta vad som är vår mening. Lyckan kommer och går som det bekant heter. Lyckan sker oftast under ett kort ögonblick utan en given garanti för att vi ens upplever den i realtid med risken att vi kommer på i efterhand att vi var lyckliga vid ett specifikt ögonblick.

Det pratas mycket om att ha mål och bucketlist. Inget fel i det. Det finns dock en risk att vi känner oss värdelösa om vi inte har något av det. Jag tänker så här: att ha ett mål, eller dröm som vi gör allt för att uppnå, kan vara upplagt att känna tomhet efter det är uppfyllt. Lite som när Pink Floyd hade drömmen att bli världens största band, och redan runt ”Dark Side of the Moon” så var de just det.
 Personligen har jag inte haft särskilt många mål eller allmänt stora drömmar. Någonstans på vägen har jag insett att livet händer samtidigt som en gör planer. Jag har valt att bejaka möjligheter och tillfällen som dykt upp och som känts rätt där och då. Även om jag idag skulle bestämma mig för att bli advokat är det inte säkert att jag känner så om tio år. En hinner förändras så mycket och så ofta genom åren har jag märkt.

Vi tenderar att tro att en viss position eller ett särskilt jobb är ett slutmål där lyckan väntar som belöning. Självhjälpsgurus matar oss med detta. Men tänk om fokuseringen är felriktad? Tänk om vi snarare ska sikta in oss på ”vem vill jag vara” istället för ”vad vill jag göra”? Personligen vill jag utvecklas och bli en ännu bättre medmänniska som kan ständigt arbeta med mina brister. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer lyckas fullständigt. Och det är helt okej. För det gör det hela till ett livslångt projekt med en inspirerad och passionerad mening som hela tiden kommer vara värd att sträva efter. 
Jag håller på att skapa en (ny) bild av hur jag vill vara som människa i framtiden. För det är där jag tror meningen ligger. Jag vill vara en person som lever och njuter av nuet med stor tacksamhet och som finner njutning i vardagliga guldkorn: ett stimulerande samtal med en vän, doften av nybryggt kaffe, att hjälpa någon, le mot en främling, krama min son extra hårt, säga hur mycket jag älskar någon. Saker som en lätt tar för givet men som någonstans definierar vad det innebär att vara människa och att leva.

När det kommer till sysselsättning kopplat till mening tror jag att oavsett vilket jobb en har så kommer det perioder när en blir trött och tappar inspiration. Vad skulle hända om en väljer att se ett arbete som ett förhållande? Att en gör ett aktivt val där en dedikerar sig själv till att få det att fungera, kämpa för det, bidraga med en positiv inställning och attityd. När en hamnar på en arbetsplats där en känner att en längre framtid finns, ja då är det möjligen så att en har hittat rätt.

Möjligen är mening är att ge sig in i något som är större än oss själva. Att försöka vara den bästa versionen av sig själv kan faktiskt vara något som uppfyller det. Och vem vet, att finna meningen kanske ökar oddsen för att lyckan dyker upp fler gånger under ens liv mot vad den annars skulle ha gjort?

Christian Haglund

Krönikör